Härom veckan när jag skulle hämta min dotter på skolan så tog jag fel på tiden och blev därför sittande i bilen för att vänta i en halvtimme. Det skulle snart visa sig att dessa minuter skulle sätta avtryck mitt liv. Efter en mycket kort stund började det att hända något med mig. Jag kände hur jag fick stickningar i fingrarna, konstiga susningar i öronen, kraftig gasbildning i tarmen och fradga i mungipan. Orsaken till dessa symtom var min plötsliga insikt om att jag hade glömt min telefon på jobbet!
Blotta tanken på att sitta i bilen i 30 minuter utan telefon, appar, Internet, instagram, snapchat, twitter, ljudbok, poddar, e-mail, bloggar eller sms- möjligheter gjorde mig panikslagen. Hur skulle jag nu få tiden att gå? På vad skulle jag fästa min blick, min uppmärksamhet, mitt fokus, mina tankar?
Men eftersom jag nyligen lyssnat på Thomas Ericsons bok “ Omgiven av idioter”, och där fått lära mig att jag är en gul person som tydligen är mycket innovativ, så tänkte jag att jag ska nog bemästra denna nödsituation.
Jag försökte därför lugnt intala mig själv att denna stund kanske kunde leda till något bra. Kanske kommer just detta tillfälle att bli något som jag sedan kommer att kunna berätta för mina barn och barnbarn.
Sagt och gjort. Jag spände av mig säkerhetsbältet, släppte det krampaktiga tag jag hållit kring ratten och lutade mig bekvämt tillbaka i förarsätet. Fast besluten att rida ut denna telefon-lösa lucka i mitt liv.
När fradgan sedan var borttorkad från mungipan och bilen vädrats från nervösa och illaluktande odörer, börjar jag min resa inom mig själv. Nu minsann skulle jag fokusera på nuet och det som sker just i denna sekund. Mindfullnes, here I come! Det är nu jag kommer att bli en ny Malin Berghagen! Hon stressar minsann inte upp sig för ytliga saker och trivialiteter som frånvaro av sociala medier. Snygg, smal och rik är hon också.
Herregud det finns ju faktiskt andra saker i livet som är viktigare än en telefon!
( Djupt andetag) In genom näsan och ut genom munnen. Jag ser hur frosten har gjort vackra mönster på bilrutans fönster, märker att det ser ut som vackert broderade korsstygn. In genom näsan och ut genom munnen. Jag ser hur varje liten snökristall glittrar i solljuset och känner… att det är banne mig helt OMÖJLIGT att njuta av den förbannade snöflingan när man inte kan föreviga det på Instagram. Irritationen och rastlösheten är snabbt tillbaka. Och för att göra situationen ännu lite värre så knackar Berghagen på rutan för att lugnt och sansat informera mig om att jag minsann använde fel andningsteknik. Gud så rynkig hon har blivit, hinner jag tänka innan jag klämmer fast hennes Henna-tatuerade fingrar i rutan.
Tänker istället på vad vi ska äta ikväll, men kan inte googla något recept.
Funderar på morgondagens logistik, men kommer inte åt min kalender.
Undrar hur brorsan mår, men kan inte se hans status.
Planerar helgens skidutfykt, men saknar yr.se
Tycker otroligt synd om mig själv, men har inget förbannat forum att visa upp det på!
När ungen sedan kommer ut ur skolbyggnaden har jag hunnit bita ner naglarna på både fingrar och tår. Lyckats gnaga av säkerhetsbältet på två olika ställen, programmerat om farthållaren, virkat en rattmuff av katthåret på min kappa samt tvättat insidan av bilrutan med en oanvänd tampong.
Jag åker sedan raka vägen tillbaka jobbet för att hämta min telefon. Sakta känner jag hur värmen och livet kommer tillbaka till mig allt medan skärmen lyser med sin blåa ton mot mig. Händerna skakar och hjärtat slår. Jag googlar och laddar ner en app. Andhämtningen är nu normal och jag känner en tacksamhet över min telefon och det faktum att det till och med finns appar för att bli av med sitt mobilberoende.
( Publicerad i Gd feb 2018)
Jag tänkte så här... 