Att föda barn, det vet vi alla, är förknippat med otrolig smärta. Under förlossningen lovar vi oss själva, våra partners och den arma barnmorskan att vi aldrig någonsin mer kommer att utsätta oss för något liknande. Trots detta glömmer de flesta av oss löftet vi gav och skaffar ytterligare ett eller flera barn.
Så är det dock inte med alla traumatiska upplevelser. Många hemska minnen skaver och är lika svåra att bli av med som en illa gjord fylletatuering i en källare på Ibiza.
Att köpa nya jeans är en sådan upplevelse.
Det är en handling som är så starkt förknippad med ångest, utsatthet, utmattning, ilska och negativ självbild att vi aldrig vill göra om det igen.
Men för ett tag sedan kom jag till den punkt att det var ett absolut måste att införskaffa ett par nya jeans. Jag kunde nämligen inte längre försvara det faktum att mitt kroniska tillstånd av svampinfektion berodde på att jag hade lagat mina jeans i grenen med silvertejp.
Sagt och gjort. Jag klev in i jeansbutiken, och kände med en gång hur jag hade personalens fulla uppmärksamhet. Dom såg min nervositet, min ångest och mina svettfläckar som spred sig lika snabbt som springmask på ett dagis. Min blick flackade längs hyllorna värre än en påtänd Torsten Flink. En av ynglingarna kom mot mig, med bländvitt leende, sollinne och stickad mössa. Han ställde 43 frågor på serbokroatiska, och visade sedan in mig till något som jag trodde var ett omklädningsrum, men visade sig vara Skrattkammaren på Gröna Lund.
Svetten rann mellan brösten och samlades i vecken kring bilringarna. Det susade i öronen och långt där borta hör jag hur den finniga tonåringen mal utanför provhytten. Efter 47 minuters fysiskt kroppsarbete och bläddrande av diverse magvalkar så hittade jag äntligen ett par byxor som fyllde sin funktion. (Med detta menas att knappen gick igen, stjärten befann sig nedanför byxlinningen och benen behövde inte vikas upp.)
Livet började sakta att komma tillbaka till mig, andhämtningen blev normal och den skarpa blå belysningen i provhytten mattades av. Plötsligt förstod jag människor som har haft nära-döden-upplevelser. Jag såg ljuset!
Då tittar den tålmodige tonåringen på mig. Lättad över att få avsluta den kanske jobbigaste situation han upplevt sedan han kräkts i bollhavet vid en ålder av sju.
– Toppen då ska jag gå och hämta en STORLEK MINDRE, eftersom de alltid går ut sig!
Då lämnade jag butiken! Och på en krok i en provhytt hängde ett skräckslaget butiksbiträde, med ett par svettiga strumpor instoppade i munnen och med silvertejp i grenen.
Charlotta Nordell
(publicerades i Gävle Dagblad 180304)
Jag tänkte så här... 