När förälskelsen är över…

Plötsligt är det bara tomt. Man vaknar upp en morgon och känner att något har förändrats, känslorna som fanns igår finns inte längre kvar. Det som tidigare varit så vackert, tilltalande och varmt har på kort tid ändrats till det motsatta. Alla de härliga känslorna som nyss fanns där är nu som bortblåsta och ersatta med irritation och frustration.

Det är dags för ett avslut. Du vet vad du måste göra och det är lika bra att ta itu med det med en gång.

Nu ska den förbannade julen ut!  Och fort ska det gå. De löften jag gav till mig själv när jag packade upp julsakerna vid advent är inte längre prioriterade. Inte heller denna jul kommer jag att sortera julsakerna i märkta kartonger. Jag kommer inte att följa tipsen i Vi i Villa om att linda upp julgransbelysningen på en galge, och byta ut de trasiga ljusen. Ner med skiten i en systemkasse bara. 

Julgranskulorna, som skulle må bra av distans till varandra inlindad i hushållspapper, häller jag bryskt ner i Rustakassen. Vem sjutton behöver inte distans efter en julhelg med släkten, tänker jag samtidigt som jag fantiserar om att bli inlindad i bubbelplast uppe på vinden. 

Helt klart är julen en högtid som styrs mer av känslor än förnuft, likt en förälskelse. Hur skulle man annars kunna förklara de faktum att jag varje år ställer fram morfars jultomte som sjunger elvislåtar och rockar rockring? Men nu är förälskelsen är över, tomten får tidningspapper i käften och jag skiter fullständigt i om han ligger sked med “Ängeln från Hälsingland” resten av året. Lisa Larssons luciatåg, som bara för ett par dagar sedan tittade på mig med kärleksfull blick, glor nu tomt på mig och påminner mer om en ett gäng haschtomtar från Stureplan än något annat. 

När jag packar ihop krubban som jag fått av farmor Märta märker jag något som jag aldrig tänkt på förut. Marias blick. Hon tittar inte alls ner på sin förstfödde son som jag alltid trott. Hon flirtar ju med Baltazar! ( Den av de vise männen som kom med guldet). Det kanske inte är jättetydligt, men jag ser ju nu att hon är lite vindögd och kastar i alla fall ett öga bort mot Baltazars kaftan. Hon får ligga bredvid åsnan i år. 

Något annat som jag inte tänkte på vid första advent vad gäller krubban är självaste Jesusbarnet. Är han inte lite för stor för att vara ett alldeles nyfött litet barn? När jag tittar riktigt noga så ser han inte alls  så underbar och gudfruktig ut som jag tidigare tyckt. Just nu tycker jag att är riktigt grotesk och kommer på mig själv att likna honom vid en en ung Kim Jong Un. Trots denna likhet så lindar jag varsamt  in honom i en grön sammetsduk och hoppas att han tappar lite i vikt tills nästa jul.

Till sist åker granen ut, denna gran som gått under namnet “super spridaren” då barren hittats såväl i kylskåpet som i mormors ryggveck. I samma sekund som granen är ute bokar jag en tid hos tatueraren för att föreviga texten “Sista året med riktig gran”.

Med kåda på händerna och mistel löv i håret konstatera konstaterar jag att julen är bortstädad, avslutad och avklarad i det Nordellska huset. Med lätt sinne och en känsla av rymd och frihet dimper jag ner i soffan för att njuta av att all irritation har lämnat min kropp. 

Jag tänker att julen är som en förälskelse som aldrig blir mer än just en förälskelse. Den kommer liksom aldrig in den andra fasen av kärlek, den delen som innehåller acceptans, tålamod och vardag. Det passar mig bra tänker jag i samma sekund som jag känner att jag har satt mig på bocken. Han som jag har glömt att packa ner. I år igen….