I det Nordellska vardagsrummet hänger det vimplar i gult och blått, svenska fotbollströjor är omsorgsfullt uppsatta på väggarna och på bordet står en vacker blombukett i svenska flaggans färger. Allt noggrant upphängt, inköpt och dekorerat av personer i hemmet som aldrig tidigare har visat något intresse för heminredning. Fotbollsengagemanget är stor i vår familj och trots att jag inte, på något sätt, delar detta intresse med övriga familjemedlemmar så kan jag ändå känna glädje. Tillsammans anstränger de sig för att göra vårt hem stämningsfullt och trivsamt, vilket inte tillhör vardagen. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av att familjens fascination för fotboll och mitt inredningsintresse äntligen möts. Det lär dröja till nästa mästerskap.
Vardagsrummet möbleras om så att alla får plats. Barnen, deras vänner och pojkvänner. Mina vänner, makens vänner och deras barn
. Alla är samlade, förväntansfulla, nervösa, taggade och glada. Själv är mest bekymrad över soffans nya placering och att sverige tröjorna inte matchar mina nya soffkuddar.
Matchen börjar och allas blickar följer bollen och spelarna. Själv tittar jag på vimpeln, den borde sitta lite mer till höger…
Jag anstränger mig verkligen för att passa in och försöker koncentrera mig på tv:n. Jag vill vara med i gemenskapen och känna den spänning som de övriga i rummet upplever. Jag är avundsjuk på detta genuina intresse, men efter att ha “övat” i 18 år så har jag inga större förhoppningar att det ska väckas just idag, men jag är villig att ge det ett försök.
Jag bestämmer mig för att inte släppa blicken från tv:n på 10 minuter, och efter bara 3 minuter så infinner det sig en känsla som ger mig hopp. Det börjar med att min puls ökar något, sedan känner jag att min andhämtning blir snabbare och tillslut känner jag även ett lätt tryck över bröstet. Jag får svårt att sitta still och när de övriga i rummet börjar att kommentera matchen kommer jag plötslig på vad det var för känsla jag känner.
Irritation!
En av spelarna på planen har röda strumpor och rosa fotbollsskor! Finns det inte regler för sådant? Förargelseväckande beteende eller något liknande? Valet av strumpor kunde han nog inte påverka eftersom jag lägger märke till att alla i hans lag har samma färg, men skorna hade han väl ändå kunnat ta i en färg som inte missmatchade strumporna i sån milda grad.
Som mor till tre fotbollstjejer och fru till tränaren har jag ägnat timmar på planer runt om i Sverige utan att ha lärt mig en enda fotboll regel. Det enda som min hjärna har noterat är vilka av tjejerna i laget som behöver ny sport-bh, knyta om skorna eller fläta håret. Jag vet ungefär hur många steg en back tar på en match, hur många meter bänk det finns på Hille IP och hur många fotbollar det ryms i en nätkassen. Hur många halvlekar det är på en fotbollsmatch verkar jag dock ha svårt för att uppfatta, då jag för inte så länge sedan tackade för mig och åkte hem i halvlek.
Det är med viss sorg som jag inser att min förmåga att förstå, njuta, uthärda och även utöva sport har gått mig förbi. Men jag har nu förlikat mig med tanken och bestämt mig för att inte längre skämmas för min likgiltighet för sporten.
Mitt namn är Charlotta Nordell. Jag är medlem i en sportfamilj, men jag har inte förmågan att hitta njutningen i sport. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att se skillnaden.
Jag tänkte så här... 