Om man tittade ut genom fönstret i byn Kubbe/Norrflärke den 13 december på 80-talet kunde man få syn på ett litet luciatåg som sakta pulsade fram i snön mellan husen. Det här var på den tiden som det fortfarande var snö på vintern, barnen kunde ta sig fram på sina egna ben och det var en tradition att lussa för sina grannar.
Brorsan var tomten som alltid var snorig, Helena, Anna och jag var tärnorna som hade glitter lindat kring våra toppluvor. Mössorna kliade i pannan där vi stod i farstun hos våra grannar och sjöng vårt julmedley. Likt kortvuxna deltagare i “Biggest -looser” med overaller under lucialinnet, blickade vi avundsjukt upp mot vår lucia Maria. Maria som var 12 år och varken behövde ha mössa eller termobyxor. Maria som fick ha jacka OVANPÅ sitt linne och fick skriva sångerna med bläck i handflatan. (Fast hon visste att man kunde få cancer om bläcket kom in i blodet.)
Åh vad jag längtade efter att få bli lucia.
Längst inne i byn bodde Agda. Dit var det långt att gå, särskilt när kalasbyxorna hasat ner i grenen och hålet på stortån var så stort att tån lekte fritt inne i Graningekängan. Men när sista sången var sjungen fick vi vår belöning. Alltid det bästa hos Agda. En hel nougat kexchoklad, en hemkokt knäckklubba i smörpappersstrut och 5 kronor!
Mellan husen åt vi godis och brända mandlar. Vi lekte Rudolf med röda mulen med tärnljusen uppstoppade i näsan. Brorsans ljus täcktes snart av en tunn hinna av fruset snor.
Lars-Anders hus hoppade vi över. Han hade 13 katter och luktade kattkiss. Hos Sture fick vi knäck och festis och hade vi tur visade han oss sin tudelade tumme. Tant Linnea sjöng alltid med i sångerna och hennes son fick dricka mjölk direkt ur mjölkpaketet. Till tant Stina, i det rosa huset, ville vi egentligen inte gå in. Men pappa sa att det var synd om henne. Hon var minst 80 år, snattade tamponger på Ica och hade aldrig godis hemma. Där sjöng vi bara en sång och Maria läste ingen dikt. Vi gick därifrån med 2 apelsiner var. -Ta två, dom ä så gammal så…..sa hon. Vi lämnade apelsinerna i hennes postlåda på väg hem.
När vi lussat klart fick vi följa med Maria hem. Vi fick sitta i hennes säng och mamma Elaine bjöd på de godaste kardemummabullarna. Helena och jag var i himlen. Vi satt i våra kalasbyxor bredvid Maria och läste Starlet. Maria behövde inte ha kalasbyxor hon hade långkalsonger.
Åh vad jag längtade efter att få bli lucia.
När jag var 13 var det äntligen min tur! Jag skulle få bli Lions lucia på församlingsgården i Bredbyn. Jag hade lockat håret, en fuktad duk på min hjässa och levande ljus på mitt huvud. Inte ens Maria hade levande ljus när hon var lucia. I handen stod versen som jag kunnat innantill i veckor. Strax skulle mina tunnstrumpsbeklädda fötter ta mig skridande in till silverfolket som satt i mörkret och väntade på mig. Väntade på Lucian.
Mamma väntade längst fram med dextrosol i fickan och pappa fick äntligen trycka på rec knappen på den lånade videokameran när det efterlängtade luciafirandet började.
Filmkvaliten blev grynig och pappa glömde i sin nervositet att sätta på ljudet. Men det gjorde inget. För jag kom aldrig ut. Helt plötsligt längtade jag inte alls efter att få vara lucia. Jag gav kronan till Cecilia, låste in mig på toaletten och spydde ut all luciaångest som fanns kvar. Med rödmosigt ansikte konstaterade jag där och då att jag passade bättre som Rudolf Med Röda Mulen.
Charlotta Nordell
Jag tänkte så här... 