Enligt SCB har 97% av svenska barn mellan 10 och 18 år egna rum. Vi föräldrar verkar tycka att detta är väldigt viktigt och kan offra hur mycket som helst för att våra ungar ska få ett eget kryp-in. Med tre barn i familjen så minns jag tydligt hur vi pysslade och byggde om för att barnen skulle få både utrymme och frihet genom att ha en egen kammare.
Nu när de är äldre har de rum som ser ut som mindre hotellrum med både dubbelsäng, vägghängd-tv, heltäckande mattor och fina garderobanordningar. Detta eftersom det är viktigt att ha en miljö som de trivs i när de behöver koppla av från alla krav som ställs på ungdomar idag.
Nu är det inte så att jag missunnar mina barn en fristad, självklart förstår jag att det är viktigt för barnens identitet och personliga utveckling att få vara för sig själv, och att vi vuxna måste respektera deras privatliv. Det jag ställer mig frågande till är : VAR är mammornas rum?
Jag vill också ett eget rum! Ett ljudisolerat rum med dubbla låsanordningar och en konstant lysande upptagenskylt. Jag vill ha lila tapeter med påfåglar, kristallkronor och doftljus av liljekonvalj. Jag vill ha mitt smink ifred, en konvex kroppsspegel och en guldinramad bild på Rick Astley. Jag vill ha en tv med endast en tv-dosa vilken jag ogenerat kan manövrera mellan Wahlgrens värld och Fifty Shades of Grey. Jag vill ha skålar till bredden fylld med smågodis och perfekt kyld champagne inom en armlängds avstånd.
Mitt i min självömkan och mitt dagdrömmeri kommer jag på att fantasin om ett eget rum inte är så långt från verkligheten som jag först trott. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag ett redan idag. Ett rum som är bara mitt, eller nästan, det är i alla fall bara jag som brukar vara där. Tvättstugan!
I morgon är det jag som fyller tvättmedelpaketen med smågodis, dansar naken med Rick till torktumlarens sång och speglar mig i tvättmedelsluckan. Något förbaskat lås behövs inte. Till tvättstugan kommer ingen självmant.
Den här mamman har precis skaffat sig ett eget rum!
Jag tänkte så här... 