Vid middagen häromdagen satt vår familj och funderade på vilken av alla tv-program vi skulle kunna tänka oss att delta i. Diskussionen höll på länge och var och en hittade minst ett par program som de tyckte skulle passa in på deras intressen och fallenheter. Familjen kunde tänka sig att medverka i både Postkodsmiljonären, Mästarnas Mästare, Robinsson och På spåret. Stämningen kring bordet var mycket uppsluppen. Alla pratade i munnen på varandra, skrattade och programförslagen haglade.
Men plötsligt blev det knäpptyst i rummet. Sinnesstämningen ändrades från livlig till nedstämd i samma sekund som jag yttrade orden:
-Jaha, och vilket program tycker ni att mamma passar för?
Alla tittade på varandra. Mannen började nervöst att rycka sina skäggstrån, äldsta dottern googlade tv-program, hennes pojkvän fick en allergisk reaktion och den yngsta dottern tittade med tom blick rakt in i väggen. Ingen sa något. Ingen kom med ett enda programförslag. Tydligen besitter jag inga som helst kompetenser som har sådan status att de skulle kunna visas på natonell TV.
Tyvärr kan jag inte klandra min familj för deras idétorka och tystnad. Jag kommer inte heller på något!
Alla program med fysisk aktiviet går bort. Anledningen till detta är att de skulle innebära direkt fara för alla inblandade, och det faktum att jag endast sprungit en enda gång. Det var i september 2003 när glassbilen åkte iväg utan att jag fått mitt glasspaket. Kunskapsprogram, tävlingsprogram eller program med något intellektuellt inslag känns väldigt främmande och relationsprogram där man ska hitta en ny partner är inte heller aktuellt.
Matlagningsprogram roas jag i och för sig mycket av. Ska jag vara ärliig så har jag en hemlig dröm om att få smörja in Per Mobers hårsvall med kycklinfett. Jag njuter också av att se skafferiet i Sveriges Mästerkock och skakar av spänning då jag ser deltagarna i Halv 8 Hos Mig röra ner socker i en rödvinssås. Men snabbt inser jag att mitt eget kök inte ens skulle känna igen en palsternacka. Mitt kylskåp skulle rodna om det skulle flytta in en ryggbiff och mina köksknivar skulle slakna av prestationsångest om de kom i kontakt med en anklever.
Nej, även tanken på matprogram förkastar jag och känner mig faktikst riktigt utanför. Plötsligt är jag tillbaka i gymnastiksalen på Kubbe-Norrflärke skolan. Jag kan varken balansera på ribban, göra kullerbytta på den grå långmattan som luktar ljumske eller hoppa bock. Då som nu, blir jag kissnödig, stannar på toaletten lite för länge och dricker lite för mycket vatten/vin. MEN, när jag väl står i duschen iklädd duschhätta av vaxduk och immiterade Magnus och Brasse, DÅ spelar det ingen roll att jag fastnade i romerska ringarna förra tisdagen.
Det var då jag kom på det. Självklart ska jag medverka i programmet “Charl 8 Hos Mig”.
När som helst ringer jag på din dörr med min bag-in-box. Du bjuder in mig och låter mig smaka av din fantasiska mat. Vi dricker mitt vin tillsammans och jag berättar dråpliga berättelser för dig. Efteråt känner du dig lycklig eftersom jag älskade din mat, bjöd på lite för mycket vin och genom att berätta om mina tillkortakommanden så kommer du att känna dig som en bättre och mer kompetent människa än innan ditt deltagande i programmet
“Charl 8 Hos Mig”
Jag tänkte så här... 