Allt började för ungefär tre veckor sedan. Jag kände en lätt hjärtklappning och klump i halsen, men inget som jag egentligen reagerade på. Det var först när jag fick kraftiga gråtattacker vid blotta åsynen av barnens ytterskor som jag på allvar förstod att något var fel. Jag blev orolig och anförtrodde mig till min man, och tillsammans kom vi fram till vad mina symptom berodde på.
Det har nu gått en vecka sedan vi fastställde diagnosen, och jag börjar så smått att förlika mig med tanken på att jag har TB- syndrom.
Visst kom jag ihåg att barnmorskan på BVC informerade oss om både förlossningspsykoser och amnings depressioner. Jag minns tydligt den folder vi fick om barnets olika utvecklingsstadier år efter år, och vad vi föräldrar hade att vänta. Men någon information om att barnen en dag kommer att flytta hemifrån, det fick man minsann aldrig!
Informationen om diagnosen Tomt Bo- syndrom gick dem helt förbi!!!
Jag är inte redo för det här!!! Har jag som mamma ingenting att säga till om längre? Är det verkligen meningen att jag ska kunna hantera att barnen vid 20 års ålder helt plötsligt flyttar hemifrån för att börja studera.
Jag tycker förbannat synd om mig själv och känner mig både ensam och oviktig. Jag vill ställa mig upp och skrika – Jasså. är detta tacken för att jag har varit en underbar mamma i 20 år. Att jag har bytt 7500 blöjor, stekt 12000 pannkakor, kört 105 000 mil till och från träningar verkar minsann inte betyda någonting alls!
Men eftersom jag trots allt är högskoleutbildad så förstår jag att det är min diagnos som gör att känslorna åker berg och dalbana så jag håller käften.
Det är lite som att äta favoritglassen Ben and Jerry, MEN toppad med surströmmingsspad. Jag är väldigt glad för hennes skull, men sorgsen över att inte få vara nära. Jag längtar efter att hon ska ringa mig och fråga om vilket sköljmedel som är bäst, hur många minuter laxen ska var i ugnen och hur man gör om man har bajsat stopp i avloppet. Jag vill berätta för henne hur hon ska planera om sina blommor, laga punktering på cykeln och hur man tar bort vin fläckar på mattan.
Men så kommer jag på, att vi har ju faktiskt lyckat att uppfostra väldigt självständiga barn, som med största sannolik kommer att googla upp allt det där. Och ska jag vara riktigt ärlig har jag inte en aning om hur man lagar cyklar eller rensar ett avlopp. Vinfläckar på mattor däremot, kan jag allt om.
Men det är inte första gången som jag gråter vid en flytt. För 25 år sedan flyttade jag från min hemby Kubbe i Norrland till Falun, för att läsa på lärarhögskolan. Både jag och min far grät i bilen när vi passerade Hofors och ville vända tillbaka till Ångermanland. Men min mor förklarade nyktert för oss att det är en helt naturlig reaktion. Det gör nämligen alla som passerar denna tätort.
Nu ska jag torka tårarna och fokusera på att vara en klok mamma till mitt vuxna barn, ett nytt kapitel börjar i våra liv. Jag kan i alla fall trösta mig med att hon inte har flyttat till Hofors.
Mvh Charlotta Nordell
Publicerat i gd.se 190825
Jag tänkte så här... 