Idag läste jag en artikel i en tidning som fick mig att häpna.
Enligt ordningskonsulten Brita Hahne så tillbringar vi svenskar ungefär 15 dagar per år åt att leta efter borttappade saker i hemmet. Jag antar att ni reagerar på siffran på samma sätt som jag. Detta kan omöjligt stämma.
Det måste vara mer!
Själv ägnar jag säkert ett par timmar om dagen till just denna aktivitet. Flertalet vänner i min närhet berättar hur de fyller sin fritid med akvarellmålning, knyppling, golf eller styrketräning. Själv jag lyfter på soffkuddar, öppnar lådor, bläddrar bland pappershögar och river i garderoben. Jag är självutnämnd ordförande i organisationen “ Missing Things” och tar mitt uppdrag på fullaste allvar.
För tillfället ligger letandet av nycklar och mobiltelefoner högt upp på listan. Tätt därefter följer sökandet av fingervantar, tv-kontroller, hårsnoddar och träningskläder. Benskydd, är en tingest som har en benägenhet att försvinna spårlöst, och därmed skapa mycket irritation bland stressade fotbollsutövare. Detta försvinnande tycker jag dock är mycket märkligt, då de oftast lämnas kvar mitt på hallgolvet efter träning. De har även en mycket säregen odör som borde göra dom lätta att spåra.
Läxpapper, inlämningsuppgifter och blanketter för diverse idrotts-försäljningar tillhör avdelningen “viktiga-papper-som-vi-ofta-letar. I kategorin “saker-som-vi-letade-förut” hittar vi; tandställningar, nappar, snuttefiltar, fina kottar, och till sist även den sladdlösa hemtelefonen. Den har vi tack och lov blivit av, men nu letar vi istället efter mobiltelefonerna.
Nu när jag är inne på ämnet mobiltelefoni och redan har blottat min oförmåga att hålla reda på saker kan jag lika gärna berätta om en episod som hände mig för inte allt för länge sedan.
Jag befinner mig i bilen på väg till jobbet och försöker komma ihåg om jag packat med min jobbtelefonen. För att förkorta letande, ringer jag helt enkelt upp den från min privata mobil. Från baksätet hör jag då en avlägsen signal. Stressad och sen som jag är känner jag hur otroligt irriterad jag blir. Vem ringer mig NU? Jag lägger på, masar mig ut ur bilen för att leta upp handväskan i baksätet och därefter svara. Den frustrationen som jag känner när jag märker att personen på andra sidan har lagt på går inte att beskriva!
Väl tillbaka i framsätet tar jag i alla fall ett djupt andetag och försöker komma ihåg vem det var jag skulle ringa. Men eftersom jag, trots allt, är en tänkande männsika så kommer jag strax på vad det är som jag håller på med…
Efter en sådan start på dagen vore det klokast att binda fast sig själv med en laddningssladd vid sängen för att undvika fler fadäser. Tyvärr brukar just laddnings sladdarna vara på villovägar när man mest behöver dom, och just vid detta tillfälle fanns det varken tid eller ork för att leta upp den.
Avslutningsvis vill jag, som ordförande i Missing Things, förklara att jag inte bara letar ytliga och materiella saker. Det hände även att jag letar mig själv, meningen med livet och mitt tålamod, men det får bli en annan krönika.
Charlotta Nordell
Publicerad i Gävle Dagblad 190505 http://www.gd.se
Jag tänkte så här... 