Jag sa-Ja. Igen!

Sedan två år tillbaka är vår familj kontaktfamilj till två små underbara ungar på tre och sex år.Dom livar upp vårt hem var tredje helg med skratt, snorpussar, finurliga frågor och påhittiga aktiviteter.

Dessa små sötnosar kan verkligen konsten att linda oss alla kring sina små fingrar, och vi gör det med glädje! Men nu i helgen gick det lite för långt. De fick mig att bryta ett löfte som jag hållt i flera år.
Uppenbarligen har jag sagt ja till något, utan att riktigt vara medveten om det. Bokstäverna som kom ut ur min mun var inte förankrade, på något sätt, med varken hjärta eller hjärna.
Jag trodde ärligt talat bara att jag andades lite högt, eller kanske att jag rapade. Men barnen är rörande överens om att jag sa -Ja…
…till att ordna ett barnkalas!!!!!
Helt plötsligt hoppar dom upp och sätter sig tungt på mitt bröst, inte barnen, utan minnen från ett trettiotal kaotiska barnkalas som jag genomlidit under åren. En film spelas upp framför mina ögon. En film där jag byter karaktär från mamma, till värdinna, till servitris, till clown, till kock, till blindbock, till lekledare, fotograf, kompis, bajstorkerska, fröken, läkare, och slutligen till städerska.
Jag försöker intala mig själv att detta INTE är en nära döden upplevelse, (men det är banne mig inte långt ifrån.) Jag andas i en påse och önskar att jag vore rökare: Men eftersom jag inte har den lasten går jag istället till kylskåpet och trycker i mig lite messmör. Redan efter par minuter så känns inte ångesten lika stark längre. Kanske för att halsbrännan från messmöret har tagit över.
Den brännande känslan övergår plötslig i ett illamående. Minnena kommer tillbaka av de mammorna, de som parkerade sig i vardagsrummet och “vuxenfikade”, allt medan jag balanserade på gränsen till schizofreni. Mammorna som hade så trevligt med varandra att de inte hörde att deras sockerstinna barn berättade att kalaset var slut sedan länge!

När mammor och barn sedan sopats bort, popcornen dammsugits upp och sockervadden
skrapats bort från väggarna, ja då kommer släkten!
Och när släkten kommer vankas det mat. Inte för att middagarna som bjuds i det Nordellska hemmet är goda, lagade med kärlek eller ens särskilt trevliga utan för det är barnkalas! Å då ska det ätas med släkten! Och det ska öppnas paket! Men inte presenter som mormor,moster, morfar, farmor, faster och farfar själva har kommit på. Nej, det är paket som jag har kommit på att de ska komma på! Och för att det inte ska bli några misstag eller orättvisor har
jag också inhandlat dom och levererat dom till rätt släkting så att de i sin tur kan levereras till rätt barn.
När klockan sedan är kvart över förståndet, släkten har gått hem och jag låst in mig på toaletten för att äta utspottad godis och dricka WC-anka så ringer telefonen. En pigg liten mamma frågar om hon kan komma för att hämta sin dotters kvarglömda godispåse. Jag rapar då ett ja som doftar citrus, fyller godispåsen med kattsand och möter mamman vid dörren.

Med det var 10 år sedan…nu är dörren öppnad och jag är lindad runt de sötaste av fingrar så jag tar ett djupt andetag från helium ballongen och kör ännu ett barnkalas!

Publicera i Gävle dagblad 7 april 2019 ( http://www.gd.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s