Jag har alltid tyckt att jag varit en kvinna som har varit uppmärksam på omställningar, haft lätt för att urskilja detaljer och märka förändringar. Men något har hänt, jag har tydligen helt
tappat min goda observationsförmåga.
Från och med nu kommer jag inte längre att klaga på min man då han inte har sett att jag har bytt gardiner, gått ner i vikt, klippt mig eller gjort en Barbapapa-tatuering. För jag är inte bättre själv.
Jag måste ha haft huvudet i sanden under en väldigt lång tid och när jag nu när jag öppnar ögonen så står allt klart för mig!
Jag har börjat att blivit gammal!
Hur kan jag ha undgått den kraftiga behåring som finns på min överläpp? Jag hör mig själv kvida högt av min egen åsyn. Så högt att barnen kommer in för att höra vad som står på.
Med gråten i halsen berättar jag för flickorna om min makabra upptäckt och får till svar, att så har det minsann varit länge. Tydligen ska jag vara glad för att skäggstråna är något tunnare är mormors! Under hur lång tid har detta pågått?
Är detta orsaken till att min man ställer raklöddret på min sida om handfatet och att det kittlar på överläppen när vi åker båt? Denna obehagliga upptäckt visar sig bara vara en av många tydliga ålderstecken. Listan på åkommor och bevis är lika lång som ett Ullaredskvitto.
Jag har börjat att tycka att det är vackert med pelargoner, skönt med fotriktiga skor, och ett riktigt trevligt mode på Lindex. Jag sparar på använda presentpapper, plockar gamla blad från blommor och tycker att det har blivit komplicerat att sätta på tv:apparaten. Jag har en nyinköpt mangel i min tvättstuga som inte klarar mig utan och jag uppskattar plötsligt smaken av portvin. Ernst Kirchsteiger är attraktiv och P4 trevligt.
Sakta inser jag även orsaken till varför jag köper “kort-datum- varor”. Det är inte för att jag värnar om miljön, som jag under en lång tid har intalat mig själv. Jag håller helt enkelt på att bli snål. Det knyter sig i magen när jag, för mig själv, erkänner anledningen till varför jag bytt ut mina älskade böcker till ljudböcker. Jag ser så förbaskat dåligt!
Men Herregud! Jag läser inte dödsannonserna och har ingen doserings dosa, jag har fortfarande mens och hemmavarande barn. Ännu är det inte över. Nu när huvudet väl är uppe ut sanden och överläppen vaxad knycker jag på nacken och bokar en tid hos optikern. Jag ska minsann köpa mig ett par riktigt dyra och coola progressiva glasögon.
Charlotta Nordell
publicerad i Gävle Dagblad 2018-10-14 http://www.gd.se
Jag tänkte så här... 