Snart är semestern här och den lovar att bjuda på sol, värme och tid för gemenskap. Längtan efter att umgås med familjen utan väckarklockor som ringer, läxor som ska förhöras eller möten som ska förberedas är stor. Jag ser framför mig hur ungarna blir fulla av fräknar, sommarspring och glädje. Jag kan redan nu höra deras skratt när vi spelar spel, badar, grillar korv och gör utflykter tillsammans. Semesterplanerna radas upp inför mitt inre. Långa listor med ljuva sommarnätter, promenader i nya städer och båtutflykter med ungarna i oranga flytvästar kommer till mig. Den här semestern ska bli en kvalitets semester!
Eller så blir det inte riktigt som jag tänkt mig!!
Familjens förväntningar på vad semestern ska innehålla visar sig spreta värre än Ernst Kirchsteigers tår. När jag entusiastisk föreslår en tripp med lånad husvagn får maken ett så kraftigt epileptiskt anfall att han blir tvungen att lägga sig framför tv:n och titta på golf. Barnen, som visst inte längre är barn utan unga vuxna, hotar med flytt utomlands om pappans förslag på fjällvandring i Tänndalen går igenom. Vidare förklarar ungdomarna för oss att de inte alls känner samma behov av familjeaktiviteter som vi gör. Helt plötsligt klarar de visst av att sätta mask på kroken, öppna singoallakex från rätt håll, ta sig till och från Grönan, samt avgöra vilken solskyddsfaktor de behöver.
De visar sig att de har en egen agenda och vårt deltagande som föräldrar ligger långt ut i periferin. Så långt bort att det enda sättet vi kan kommunicera med ungarna är via swish.
Våra barn, som vi så länge uppfostrat till att bli självständiga individer, har nu blivit det! Hur i hela friden kunde det blir så? Inte NU, inte ÄNNU. Jag är inte redo!
Dom kan väl i alla fall vänta med den här egoistiska självständighets resan tills semestern är över!!
Iförd den tjockaste av alla offerkoftor får jag i alla fall familjen att lova att vi på semesterns första dag ska umgås, grilla och spela spel tillsammans. Så som vi alltid har gjort. Det traditionella familjekortet ska fotograferas, framkallas och ramas in.
Men det måste tas fort, eftersom det är viktigt att alla är glada på fotot. För sanningen är den att vi kommer med största sannolikhet inte att hitta något spel som passar för alla familjemedlemmar. Redan vid lagindelningen kommer vi att stöta på patrull, då ingen vill ha med mig i sitt lag. Detta gäller framförallt spel som innehåller fysiska och intellektuella moment.
Spel som innehåller regler brukar det också bli problem med, eftersom de kan tolkas på så många olika sätt i vår familj, Vi brukar också försöka undvika tärningsspel och spel med färgerna grönt och rött, då färgblindhet förekommer.
Men spela det ska vi. Banne mig.
publicerad i Gävle dagblad 180527
Jag tänkte så här... 