Att föda barn….

…. vet vi ju alla att det gör jävligt ont, vi lovar oss själva att det aldrig kommer att ske igen och vi förstår inte varför vi utsätter oss för detta. Men det hemska i förlossningen glömmer de flesta av oss ganska snabbt och kan därför skaffa ytterligare ett eller två barn.

Så är det dock inte med alla hemska upplevelser. Ta det här med att köpa nya jeans till exempel. DET är en upplevelse som inte glöms i första taget.

Det är så starkt förknippad med ångest, utsatthet, utmattning , ilska och negativ självbild så det är fullständigt omöjligt att rikta det mot något positivt. Vilket gör att har vi väl köpt ett par nya jeans så lovar vi oss själva att aldrig utsätta oss för det igen. Under en livstid.

Förra gången jag var tvungen att köpa ett par jeans höll jag på att gör mig själv, och den tonårige JC-killen olycklig, då jag nästan gick till handgemäng på honom.

Men nu har jag i alla fall kommit till den punkt att det är ett absolut måste att införskaffa ett par jeans helveten. Jag kan nämligen inte längre försvara de faktum att mitt konstanta tillstånd av underlivssvamp beror på att jag har tejpat mina jeans i grenen med silvertejp.

Sagt och gjort. Jag kliver in på en butik ,fast besluten om att komma ut med ett par nya jeans, men UTAN att utsätta mig själv eller butikspersonalen för fara. Jag ska nämligen bara berätta vilket märke, och vilken storlek jag behöver, betala och gå därifrån.

Prova det gör jag hemma. I dunklet. Efter ett par glas vin. I ensamhet.

Nu blev det inte riktigt som jag hade planerat. Inte alls faktiskt.  När jag visade upp min lilla lapp så tittade ynglingen på mig ,med ett snett leende och jävligt vita tänder, och förklarade att de märket jag sökte fanns inte längre i sortimentet. Det var visst ganska länge sedan de hade slutat med dessa….

…dunk dunk

…dunk dunk

hjärtklappning.

…men vi har flera andra modeller som du kan få prova, prova, PROVA, P R O VA  PROOOOOVAAAAA!!!!!!

Jag tappar tid och rum, det sticker i mina fungrar och den vittandade ynglingen rör sin mun. Han talar till mig. Han plockar fram byxor. Han visar mig till provrummet.

…dunk dunk

…dunk dunk

Jag lämnar affären. I provhytten hittas sedan  en yngling upphäng på en krok, men en lapp med ett nedskrivet märke som inte längre finns i sortimentet, instoppad i munnen.

( Nä, jag hängde inte upp honom den här gången heller. Tvärtom, det var inte alls synd om honom faktiskt. Han blev befordrad precis efter att jag lämnat affären, eftersom han sålde de dyraste jeansen på den kortaste tiden någonsin.)

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s