När jag var 15 år…

… och hade väntat i en evighet att få kliva på Tages buss i Bredbyn som skulle ta oss till sommarens första helg på Kornsjöstrand, då var det inget som kunde stoppa mig. Och då menar jag INGET.

Att mamma gömt mina lappade jeans på hyllan längst upp i tvättstugan var inget problem.
Att övertala henne att alla andra också hade röda högklackade pumps, trots att parkeringen var en leråker, var även det en struntsak.

Lite klurigare blev det dock när jag upptäckte att jag fått vattkoppor!

Men vetgirig som jag alltid varit,läste jag mig till att kopporna inte smittade när de var uttorkade så därför blåste jag dem helt sonika med hårtorken i fem dygn.

Och jäklar vad kul jag hade på Kornsjö den helgen!

Och nu är jag där igen…

Jag är 42 år och har längtat i 6 månader att hoppa på Sundsvallståget med mina älskade väninnor. Jag har planerat att hälla vin i en kaffetermos och smygsupa på tåget.

Jag har övertalad gubben att få använda kontokortet och förklarat för barnen att jag t y v ä r r inte kan se matcherna i helgen.

Så kommer en jävla förkylning från helvetet och förstör allt!!!!

Å det är sååå förbannat synd om mig!!! Såååå synd om mig för att jag inte kan åka.

Jag bryter av klackarna på de röda skorna, sparkar bussTage mellan benen och ber morsan dra åt Helvete!

Sen kommer jag på att jag är 42 år och att jag är vuxen. Så det enda jag kan göra är att önska att dom inte kommer att ha så kul….

#närblevjagsåbitter?#

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s