…och tar därför fram en urvuxen snygg klänning som jag länge har sett fram emot att kunna ta på mig igen.
(Jag kan dock inte minnas att dragkedjan var så trög att få upp, men dragkedjor rostar ju ibland har jag hört.)
Ivrigt drar jag på mig klänningen och…
…DÅ fastnar dragkedjehelvetet i fettet på sidan strax under bysten och det gör jävligt ont!!!! Och då menar jag JÄVLIGT ont.
Jag sitter fast i mig själv!
Kan inte röra mig en millimeter utan att en smärta likt den värsta krystvärk som sprider sig i huden på min vänstra sida.
Med den vänstra armen rakt upp i luften för att sträcka ut huden och med den högra handen lirkandes med dragkedjan, samtidigt som den trycker in magvalkarna, så tänker jag; Hur fan kunde det blir såhär?
Det jag ser framför mig är INTE vad jag förväntade mig när jag plockade fram klänningen ur garderoben. Hur i helvete jag kunde inbilla mig att jag gått ner i vikt?
Jag ser ett blekt fett fastsatt i en för liten klänning och en orakad armhåla som liknar Andreas Jonssons frisyr i Melodifestvalen.
Och jag kommer ingen vart.
Gubben och barnen är 45 mil bort och kommer hem på fredag, katten är oduglig och grannen får inte se mig utan BH.
Jag lägger ner mig själv raklång på sängen, ber en bön, och med ett skrik likt Lovis barnafödande i Mattisborgen lossnar fettvalken från dragkedjan och jag är fri!
Men inte fan är jag glad för det. Åt helvete med LCHF.
Jag tänkte så här... 