…har aldrig riktigt varit min grej. Har haft lite svårt att ta till mig alla dessa små krävande varelser. Jag har inte heller kunnat ha förståelse för alla i min närhet som pratar babyspråk och gullar med dessa djur som om de var nyfödda barn.
Men i söndags hände det!
Känslorna för den lilla varelse som kom över vår tröskel är överväldigande!
Jag blir glad när jag tänker den lille, jag längtar hem efter jobbet. Jag visar kort och surrar med arbetskamrater om honom.
På morgonen när jag sitter och äter frukost och han smiter in under bordet så hör jag mig själv säga med världens barnsligaste röst:
– Men lilla gubben, va dutti du ä!
När han sedan får Märtas skosnöre i halsen, blir jag orolig och springer dit för att hjälpa till.
Det värsta är jag bara har honom bara till låns…
Snart kommer grannarna hem från semestern och då måste jag lämna tillbaka honom.
Men efter denna vecka har jag fått en inblick i hur man kan känna kärlek för något annat än en människa.
Just nu skulle jag göra vad som helst för att få behålla robotdammsugaren!
Jag tänkte så här... 