….så är det inte så jäkla märkvärdigt…
Här serveras inga våta handdukar, varm saft med sugrör eller frukost på säng. Det är ingen som ringer hem och frågar hur mamsen mår, och inte kommer det hem någon med en bra tidning och godispåse heller.
Det är tur att jag är en så empatisk person själv så att all min självömkan räcker och blir över.
Jag kommer nästan inte ihåg när det var så här synd om mig sist, möjligen var det när jag fick dubbla parkeringsböter i höstas. Då mådde jag inte så bra. Inte bra alls.
Det är nog få som blir så här dålig tror jag, nu har jag ingen feber, men om jag SKULLE ha haft det så skulle den vara jäkligt hög… Det är jag säker på.
… Det som är lite synd är det här med träningen. Jag hade PRECIS kommit igång så bra med träningen och hade tänkt att öka på ordentligt nu…. Men… Så blir det inte nu. Och så dåligt som jag är nu dröjer det nog ett tag innan jag kan träna igen…synd.
Jag tänkte så här... 