…för det gör jag.
JAG HAR VARIT OCH TRÄNAT!
…och då stod jag upp…riktigt länge faktiskt.
För många av er är detta ingen ovanlig händelse, och därmed inte någon större sensation. Med det är det för mig. Och alla Ni som är mina vänner, jag vet att det är en sensation även för er.
När jag kom hem från min första träning frågde jag min man om han inte var stolt över mig.
Han svarade att stolt, det bli han om jag klarar av at träna 5 ggr på 3 veckor, och förklarade sedan att den känsla han kände nu var mer….förvåning.
Åter till den faktiska fysiska prestationen. Jag skulle säga att det gick bra, mycket bra faktiskt för att vara första gången.
Jag kände att jag var rätt klädd. Jag såg inte helt bortkommen ut eftersom jag noga gått igenom hemsidan och även beställt lokalritningen från kommunalkontorets tekniska avdelning, och därmed kunnat lokaliserat mig redan innan jag kommit dit.
Eftersom jag stretchade på kontoret innan jag gick in till gymmet var det inte heller några problem att böja mig ner och knyta skorna i omklädningdrummet. Så det hela gick riktigt bra.
Jag fick i gång promenadbandet enkelt och jag hittade en bra plats för min vattenflaska.
Jag gick, och gick , och gick…och sprang faktiskt lite, och sprang fakriskt lite mer, och fortsatte så en stund.
Men så hände det. De kom ganska plötsligt. Och jag blev rätt. Mycket rädd.
Något hände, mitt hjärta började slå snabbare, det blev tungt att andas och jag blev tom. lite fuktig i pannan.
Jag började tänka på min ålder, såg att de hade en hjärt-startar-maskin hängande på väggen, och tryckte genast på STOP.
Vilken jädra tur! Vem vet hur det ha kunnat sluta?
Jag tänkte så här... 