På en 11 timmars flygresa…

Här om dagen i flyget kände jag att jag i alla fall skulle göra ett försök. Jag har ju inga småbarn, så det skulle ju kunna vara möjligt. 

Sagt och gjort. Jag informerade familjen om att jag nu sätter proppar i öronen och tänker sova tills maten kommer in. Då förkunnar barnen att innan jag somnar behöver de korsordsboken, läxboken,
 tandställningen, tuggummipaketet, snäckorna från Thailand, häftmassan, den tappade tanden, 

pennskrinet och navelsträngen från födseln.

När allt är framtagit, sätts öronpropparna i, sätet lutas tillbaka, jag tar ett djupt andetag och….

…så pickar det på min axel.

Nu har döttrarna också blivit trötta och behöver vila dom med. Men, eftersom de inte klarar av att ha rörelsekontakt med varandra, deras filtar inte får snudda den andres och att det är jobbigt att andas samma luft, byter vi plats så att jag sitter i mitten.

Och vips har jag fötter, knän och huvuden över hela min kropp!

Jag reser upp mitt säte igen, tar ur öronpropparna, ser till att båda axlarna går ur led så att jag på ett smidigt sätt får plats i min egen stol.

Ungarna somnar, min känsel i benen är borta och min blåsa större vattensängen jag hade på 90-talet.

Men jag är vaken. Jag blickar till höger och ser 2 rödhåriga syster i åldrarna 14 och 16 år sittande bredvid varandra. Den yngre systern ligger i stora systers knä, de delar kudde och filt och sover så gott tillsammans!!!

Något måste vara fel!! De kanske har haft en hemsk uppväxt och har fått klarar sig själva och det är därför de är så goa mot varandra. Eller så har en av systrarna blivit bortadopterad när hon var liten och nu har de äntligen återförenats! Det kanske är så att den äldsta inte alls är en storasyster utan väldens yngsta mamma som låter sin dotter sova i knät, så skulle det ju kunna vara.

Eller så ser jag bara helt fel, jag är ju väldigt trött. Och nu kommer maten in…. Men det är en annan historia.