Det är så skönt…

… när man väl bestämt sig!

Efter förra veckans 40-års kontroll har jag äntligen bestämt mig för att börja motionera!
Jag har kommit till den åldern att jag förstår att saker och ting inte händer av sig själv. Det är inte lika lätt att gå ner i vikt som förr och kroppen börjar att värka lite här och där, och så blir man ju så pigg också… (har jag läst)

Sagt och gjort, med en beslutsamhet lika stark som dijonsenap, snörar jag på mig promenadskorna, startar igång runkeeper och sätter på min senaste ljudbok och promenerar iväg.

Höstträden ser ut att brinna och luften luktar vinter, jag tackar Birgit på hälsocentralen som fått mig att inse vikten av motion. Känner mig lycklig och faktiskt ganska sportig, vilket är ett epitet jag inte vanligtvis brukar förlika mig med. (Fast nästa gång ska jag inte ta Märtas reflexväst på mig, den spänner lite för mycket över bysten.)

Nöjd följer jag resultaten på Runkeeper och Katarina Everlöfs fantastiska berättarröst gör mig lugn och jag njuter av varje steg jag….

Men va fan?

Underbara Everlöf börjar plötsligt att stamma värre än Boklöv, och det hjälper inte vad jag än gör. Det är bara att stänga av skiten.

Ok, tillbaka till höslöven och luften……….

324 steg redan, det här går ju galant. Vi går över daggsänka berg fallera….

334 steg

451 steg

Men va fan? SLUT PÅ BATTERI!!!!!!

Nä nu får de vara nog! Ingen ljudbok, ingen musik, ingen runkeeper och ingen kamera att ta kort på fina höstlöv och svampjävlar. Vilket betyder att jag varken kan uppdatera på facebook eller på instagram.

Nån´jävla måtta får det vara- nu går jag hem.