…nu när Ni har det så körigt, sa två av mina äldre släktingar.
Så när jag kom hem från jobbet en torsdag möttes jag av högblanka golv och en svag såpadoft när jag öppnade dörren. En varm känsla infann sig i den stressade 3 barnmammans kropp, då en av de äldre släktingar sa:
– Ja for iväg ve tomflaskern´och tunna som va full ve gammpappera, så je blev å ve ne. ( Översättning: Jag åkte iväg med tomflaskorna och med tunnan som var full av gamla papper så att ni blev av med dom.)
Den varma känslan som jag nyss haft övergick, då plötsligt, i en otäck stickande känsla som startade i fingertopparna för att snabbt genomfara resten av kroppen. Min blick sökte sig mot tunnan med papperinsamling för att sedan landa på den lilla svart korg som jag, av någon jävla anledning, placerat precis brevid tunnan.
Denna lilla svarat korg som vanligtvis brukar vara full av familjen Nordells VIKTIGA papper, var nu JÄVLIGT TOM!!!!
Ett avundsvrål kom ut ur min strupe och den äldre släktingen halade upp en cigarett och började röka…inomhus. Vilken hen inte har gjort sedan 1973, förutom ett undantag på nyårsafton 1978 men då var det under fläkten så det gills liksom inte.
I den lilla svarta lådan låg nämligen ett presentkort på 12 000:- på IKEA som vi fick när vi beställde vårt kök, några golfcheckar, en parkeringsbot ( eller kanske 2, jag minns inte riktigt) månadens alla räkningar och lite annat smått och gott.
Efter en natt med väldigt lite sömn, ringer dessa oroliga släktingar till mig för att berätta att de har hämtat ut en liten nyckel från Gästrikeåtervinning och är nu på väg till containern för att leta fram de försvunna papprerna.
Med sig har de ett paket cigaretter, en termos med kaffe och en stege.
Efter att ha letat i en och en halv timme, fått förklarat för 5 förvånade främlingar varför de befinner sig inuti containern och inte utanför så ringer släktingarna till mig som är på jobbet.
Jag får då höra, genom ett lätt eko eftersom hen befinner i tunnan när hen ringer, att papperna är återfunna och att vägen upp ur containern nu kan börja!!!!
Detta visade sig inte vara det lättaste eftersom mina släktingar nu har kastat alla papper bakom sig och det är lätt att halka i uppförsbackar om man har foppatofflor, är reumatiker och dessutom ganska nyligen har opererat såväl höft som armbåge.
Men.. trots detta klarade dessa tappra släktingar uppdraget. Efter sådana uppoffringar förstår ni säkert att dessa personer är väldigt fina människor både inuti och utanpå. Särskilt eftersom den något yngre av dem sa:
– Ja jag tog då på me vitjacka och rö läppstifte så falke int sku tro att jag va nån lurk. ( Ja, jag tog på mig den vita jackan och det röda läppstiften så att folket inte skulle tro att jag var någon uteliggare)
Slutet Gott Allting Gott….
men jag tror att det dröjer innan jag får hjälp med städningen igen.
Jag tänkte så här... 